Greetings from Moscow
(jag har skrivit ned allting i en bok som jag skriver in här i efterhand bara så ni vet. Och forsätt kommentera, blir ibland att jag kan komma in på internet och hinner läsa era kommentarer men hinner dö innan jag är klar med inläggen)
Dag 1.
Idag har jag sagt hejdå till mina vänner, mina föräldrar och Frans. Jag är otroligt dålig på att säga hejdå, jag är ett jävla cry baby när det kommer till sådana saker.
Hursomhelst, flyget gick hur bra som helst. Det var mitt minsta problem idag. När vi väl kommit till Moskvas flygplats så kommer inte våran transfer till vårat hostel. Sjukt trötta ringer vi BaS international som bokat vår resa och talar om vad som hänt (eller, snarare vad som inte händer). Jag kan ju tillägga att vi väntat i lite mer än en timme då. Det som händer sedan är att vi får ta en taxi till vårt hostel och redan då visste jag att vi skulle bli lurade på pengar. Så det kommer fram en taxi gubbe och frågar om vi vill ha skjuts. Självklart tackar vi ja (vi hade ju inte direkt något annat val). Väl inne i taxin inser vi att vi hamnat i en svart taxi. Jag började nojja sönder (ni vet hur jag är). Jag börja tänka dåliga tankar ex. att "taxi"-killen hörde till ryska maffian och han skulle köra oss till en gränd och råna oss, eller ännu värre, kidnappa oss och kräva cash av våra föräldrar för att släppa oss. Han uppförde sig jävligt mysko alltså, han stannade till på random ställen medan han pratade arg på ryska i telefonen, vilket bara bekräftade min nojja. I min värld blev han så klart lack på sina maffia polare som inte var i tid för att råna oss. Men i slutändan gick allting bra förutom att taxi resan gick på 5000 rubel, vilket motsvarar ungefär 1150 SEK.
Vårt hostel ligger väldigt centralt, precis på en bakgata till Gamla Arbat. Men vilken chock vi fick när vi kom. Det är as sunkigt, och när vi blev visade till vårat rum av receptionisten så ligger det 2 avdäckade tjejer i vårat rum varav en som inte ens bodde där. Jag och Marcus satte oss på min säng och skratta lite uppgivet och undrade vad fan vi gett oss in på (glöm inte nu att det är värme rekord i Moskva så det är närmare 40 grader på kvällarna vilket gjorde att rummet kändes som en bastu, plus att det är rök i hela staden så det är jättejobbigt att andas, minsta ansträning känns som man ska få astma anfall).
Vi klarade inte att vara kvar på rummet så vi bestämde oss för att bege oss ut och kolla området. Trots att det är söndag kväll var det sjukt mycket liv ut. Me like. Vi bestämde oss för att sätta oss på en kinesisk/japansk snabbmats resturang för att äta lite. Det var nu vi upptäckte att ingen kunde engelska. Men det är skitsamma, vi satt mest tysta p.g.a chocken och för vi var överväldigade av dagens upplevelser.
Efter det satte vi oss på Starbucks och börja planera vad vi skulle göra inför morgondagen. Vi blev lite mer taggade och bestämde oss för att gå omkring lite grann i området för att försöka lokalisera oss (ärligt, vi visste inte alls vart vi befann oss. Vi kände oss lite utelämnade).
När vi kom tillbaka till hotellet blev det som ett slag i magen. Vi insåg att vi inte kommer komma hem förrän nästa år. Vi var trötta och utmattade av värmen vi kunde in heller sova p.g.a den. Vi bara satt och sjönk djupare in i våran tankar och blev allmänt depp. Marcus titta på mig och frågade; "Räckte det inte att bara flytta till Peking?" Och i den stunden fick jag känslan "vad fan gör jag här?"...
Hursomhelst, flyget gick hur bra som helst. Det var mitt minsta problem idag. När vi väl kommit till Moskvas flygplats så kommer inte våran transfer till vårat hostel. Sjukt trötta ringer vi BaS international som bokat vår resa och talar om vad som hänt (eller, snarare vad som inte händer). Jag kan ju tillägga att vi väntat i lite mer än en timme då. Det som händer sedan är att vi får ta en taxi till vårt hostel och redan då visste jag att vi skulle bli lurade på pengar. Så det kommer fram en taxi gubbe och frågar om vi vill ha skjuts. Självklart tackar vi ja (vi hade ju inte direkt något annat val). Väl inne i taxin inser vi att vi hamnat i en svart taxi. Jag började nojja sönder (ni vet hur jag är). Jag börja tänka dåliga tankar ex. att "taxi"-killen hörde till ryska maffian och han skulle köra oss till en gränd och råna oss, eller ännu värre, kidnappa oss och kräva cash av våra föräldrar för att släppa oss. Han uppförde sig jävligt mysko alltså, han stannade till på random ställen medan han pratade arg på ryska i telefonen, vilket bara bekräftade min nojja. I min värld blev han så klart lack på sina maffia polare som inte var i tid för att råna oss. Men i slutändan gick allting bra förutom att taxi resan gick på 5000 rubel, vilket motsvarar ungefär 1150 SEK.
Vårt hostel ligger väldigt centralt, precis på en bakgata till Gamla Arbat. Men vilken chock vi fick när vi kom. Det är as sunkigt, och när vi blev visade till vårat rum av receptionisten så ligger det 2 avdäckade tjejer i vårat rum varav en som inte ens bodde där. Jag och Marcus satte oss på min säng och skratta lite uppgivet och undrade vad fan vi gett oss in på (glöm inte nu att det är värme rekord i Moskva så det är närmare 40 grader på kvällarna vilket gjorde att rummet kändes som en bastu, plus att det är rök i hela staden så det är jättejobbigt att andas, minsta ansträning känns som man ska få astma anfall).
Vi klarade inte att vara kvar på rummet så vi bestämde oss för att bege oss ut och kolla området. Trots att det är söndag kväll var det sjukt mycket liv ut. Me like. Vi bestämde oss för att sätta oss på en kinesisk/japansk snabbmats resturang för att äta lite. Det var nu vi upptäckte att ingen kunde engelska. Men det är skitsamma, vi satt mest tysta p.g.a chocken och för vi var överväldigade av dagens upplevelser.
Efter det satte vi oss på Starbucks och börja planera vad vi skulle göra inför morgondagen. Vi blev lite mer taggade och bestämde oss för att gå omkring lite grann i området för att försöka lokalisera oss (ärligt, vi visste inte alls vart vi befann oss. Vi kände oss lite utelämnade).
När vi kom tillbaka till hotellet blev det som ett slag i magen. Vi insåg att vi inte kommer komma hem förrän nästa år. Vi var trötta och utmattade av värmen vi kunde in heller sova p.g.a den. Vi bara satt och sjönk djupare in i våran tankar och blev allmänt depp. Marcus titta på mig och frågade; "Räckte det inte att bara flytta till Peking?" Och i den stunden fick jag känslan "vad fan gör jag här?"...
Kommentarer
Trackback
